Den här veckan har dotter höstlov och vi passade på att ta ledigt från allt och dra till Stockholm. Ett par dagar bara med familjen (dit räknas nu också min dotters pojkvän) bara strosa runt, njuta av vädret och de vackar omgivningar, timmar ner kurad i en fåtölj på ett mysigt fik... 

 

Eller vad sa jag nu, var det någon som trodde på det där? 
Jo då en långpromenad ut på Skeppsholmen och en avslappnad fika med min man medan ungarna var på bio blev det allt, men resten av tiden....

Fika med farmor - shoppa - fika hos en av kusinerna - shoppa - aqueria - wasa - hovstallarna - shoppa lite mer - trycka ner lite mat för att sedan sova...

För vad tror ni när man är i Sockholm med en tonårsdotter vars garderob alltid ekar tom..

Och eftersom även pojkvännen behövde påfyllning så blev det ett antal timmar på stan och Barkarby. Men jag klagar inte, jag har haft alla möjligheter att spana in roliga detaljer både här och där så mitt lystmäte är stillat. Men det bäst av allt lite kvalititstid med familjen...

 

Inte ofta men någon gång ibland agerar jag fotograf. Inte för att jag är bara på det utan att jag, till skillnad från många andra, äger en kamera.

Den här gången skulle en lite kotte på ca 8 månader fotas. I sista stund dök en tillbeställning upp.. kan kusinerna vara med också? 

Ja varför inte, 1 eller 5 kan väl inte spela någon roll. Utrustad med... ja, tålamod? Begav vi oss till en vacker plats.

Först skulle bara de ursprungliga syskonen hamna på samma bild, gärna leende...

 

 

Ja möbeltillverkningen ligger tyvärr lite på is. Inte för att jag vill utan på grund av att familjen har drabbats av två tragiska händelser på kort tid. Så mitt fokus är för stunden oss mina nära. Efter att tillbringat ytterligare en helg i Stockholm. Måste tilläggas att promenera genom Stockholm en solig vår morgon är nog bland det underbaraste man kan göra... Jag älskar verkligen den staden vid dom tillfällena... Men det var en parantes. 

För även om jag inte har så mycket tid till möbler för tillfället slutar inte planerna snurra. Medan jag kratta, rensar och klipper i trädgården snurrar tankarna. 

Uteplatsen i pergolan ska göras fin i år. Den har tyvärr varit försummad och inte fungerat som tänkt. Förut har deet stått en hammock och lite stolar där mn det blir aldrig av att vi sätter oss där tillsammans så nu tänkte jag ändra det till en oas för ensamhet. Dit man kan dra sig tillbaka läsa en bok njuta av solen som sirlar in mellan bladen. 

Tanken som funnits det senaste halvåret har varit en gungsoffa upphängd i pergolans regelverk. Men nu börjar jag ändra mig... en skön fåtölj, ett lite bord och sedan pricken över i.... en säng av järn upphängd i i pergolan. Där man stilla kan gunga fram och tillbaka... Det vore nått, sen är det bara frågan om jag kan klura ut hur man tillverkar en. Så det är vad jag ska aktivera min hjärna med den närmsta tiden.

 

Ja, det var ett tag sedan jag skrev ett inlägg. Men förklaringen är enkel men inte så kul. I tisdagen fick min farmor en stroke. Så i helgen blev det en oplanerad tur 40 mil norrut och ett besök på sjukhus. Jag måste säga att jag åkte med skrämmande syner på näthinnan, en gammal dam grå i synen, vanställd av förlamning och värst av allt humörsförändrad.

Men det var inte vad jag möttes av. Visserligen är hon förlamad, visst är hon otroligt trött och sover 23h/dygn. Men den stunden hon var vaken lös kämparglöde. Att höra min 93 åriga farmor viska fram frågan: Vilken dag är det i dag? Efter att fått höra svaret, kom konstaterandet: Det är 3 tre veckor till jag ska åka. Och jag vet att hon syftar på en resa hon ska göra i påsk och den vill hon göra. Det är väl inte troligt att hon kan göra den men att vilja ändå finns och skulle det här vara slutet så vet jag att hon kämpat in i det sista.

 

Men ingen med den här bloggen var att den skulle handla om möbler, bara möbler. Men det denderar att bli någon form av dagbok, som för det mesta handlar om möbler men även om livet realiteter.

 

Och i dag blir det i högsta grad livets realiteter, för nu fick jag besked om en familjemedlem igen... Cancer... 

Det är sjätte gången på 8 år som telefonen ringer och någon säger att en person som står mig nära har cancer, 2 gånger slutade det inte lyckligt. När det gäller den här personen blåstes faran över vid jul, vi trodde att cancern hon fick i sommras var borta, att cellgifterna gjort sitt. Det var en allvarlig form av cancer men allt gick så bra. Tumören krymte, metastaserna kapslades in och operationen ställdes in, Och vi andades ut. Men nu ringde telefon, pappa på tråden, cancern är tillbaka, aggressivt, strålning, cellgifter..... Jag vill egentligen bara skrika - Inte igen - men det hjälper inte, jag kan inte trolla bort cancern, jag kan inte ens ta bort pappas smärta över att ännu en han älskar är sjuk. Jag kan bara säga: jag finns här om du behöver mig, för att ha cancer måste vara ett helvete men att, som pappa,stå vid sidan och inget kunna göra är helvetet x2. Han har gjort det en gång tidigare och då gick det inte vägen. Den här gången håller vi tummaran att läkarna vinner kriget ock pappa och hans kärlek får många år tillsammans. Men, fan, vad livet gör ont ibland...

 

2001 ja det var ett tag sedan. Men det är rätt roligt med återblickar och se vad man gjorde då. På den tiden var jag småbarnsmamma vilket tydligt återspeglas i vad som hände i snicken.Då var det barnsaker som gällde och just det här året egnade jag 6 månader åt att bygga ett dockskåp med indragen el. Men faktiskt inte det enda dockskåpet, två till har blivit byggda under åren som följt.

 

 

Japp, så är det.. Inte för att jag gillar att prata om det men så är det, för snart 2 år sedan fick jag diagnosen fibromyalgi. För den som inte vet så är fibromyalgi en felkoppling någonstans i hjärna. Den här felkopplingen gör att kroppen inte längre kan håll ordning på och tolka signaler rätt eller helt enkelt övertolkar signalerna. Vilket gör att den skickar signaler om smärta där det inte finns någon eller håller på att skicka olika signaler kors och tvärs som inte betyder något.

Det finns hundra tals exempel men för att nämna något: någon tar i mig - kroppen får för sig att jag fick ett slag. Eller jag ligger i sängen - kroppen tycker att tycket från madrassen är gjord av betong och pressas mot kroppen. 

Att alltid ha ont och sova dåligt gör att jag ofta är väldigt trött, ibland får jag svårt att vistas där det är stimmigt tex på kalas eller svårt att sitta, stå, gå, ligga längre stunder. osv... 

Går det att bota? Nej, men man kan bli symtom fri. Hur? ingen aning, rätt leverne enligt läkare. Och vad är det? Kommer nog att ta mig en livstid att klura ut det.. 

Att bli kroniskt sjuk, bara så där, vad gör man? Hur blev det så? Är livet slut nu? och jag som vill så mycket mer.. ja frågorna den dagen för 2 år sedan var många och svaren få. Men efter ett tag bestämde jag mig. Att lägga sig på soffan och "bli" fibromyalgi patient är inget för mig.. Och rätt snart kom jag på att röra sig i ett lugnt tempo är det bästa för mig. Så jag började förverkliga dom idéer och tankar som jag inte "hunnit" med när jag rusat genom livet.

Jag njuter av att skapa. Skapandet ger mig ett lugn, en glädje, harmoni och möjligheten att sätta fokus på annat än smärtan. 
Att få dessa känslor både från de människor jag tycker om och från det jag gör, ger mig kraft att hantera den lilla äckliga varelse som flyttat in i min kropp och heter fibromyalgi. 
Jobbar jag eller är jag sjukskriven? Jag jobbar men inte heltid och ibland blir jag sjukskriven.

 

Hur kom bloggen till? Jo, i somras min älskade dotter såg att jag hamnade i läge där jag inte längre kunde varva ner. Hon satte sig vid datorn och skapade en blogg. När hon var klar sa hon: Här mamma sätt dig ner och skriv och berätta om din tankar, dina möbler och annat du gillar, dela det med andra.. 

Så nu gör jag det, sätter mig ner en stund, varvar ner, skriver, njuter av andras tankar och idéer.

Och vart framtid har med sig återstår att se, kanske är detta ett sätt att få en nystart...

 

 

För ett år sedan fick jag förfrågan om att vara fotograf vid ett bröllop. Så himla roligt och så smickrande att dom vill ha mig. Jag och den blivande bruden tog en biltur och jag visade henne vackra platser i vår omgivning. Och valet föll på allén vid den gamla öde gården. Stämningen i den här allén är nästan lite förtrollad, de stora träden, det skimrande ljuset och det är bara suset i trädtopparna som hörs. 

I går var jag och min dotter tillbaka där igen för några nya bilder...

 

En brasa sprakar i kaminen, pankakor har mättat magen och äntligen är vi varma...

Hela förmiddagen har gått åt till att vara på ridträning. Men vad gör man inte för sin dotter, 3 mil enkel resa med hästtransport, regn och blåst är lätt att stå ut med bara för att se henne lycklig efter en timme med sin tränare. 

Just nu är målet att kunna göra piaff, levad (stegrar på kommando) med hennes knubbiga islandshäst. Och märkligt nog det går, så tack Janne Gustavsson fr. SvRF för att du ger min dotter kunskapen att verkligen rid sin häst, och tack Annika för att du ordnar så Janne kommer.

Medan min dotter rodade sig kungligt i paddocken passade jag på att ta några bild runt stallet hemma hos Annika och Goran, ett stall behöver inte alltid vara rött och rektangulart..

 

 

Jag skapar inte saker jämt. Rätt mycket tid tillbringar jag i skogen tillsammans med min dotter och hennes älskade häst.
Han heter Krummi, är 15 år och islandshäst.

Krummi är en väldigt märklig häst, som kan driva mig till vansinne och ibland är han hur mysig som helst.
Jag kommer säkert ha anledning att återkomma till honom och hans märkliga beteende.

 

Ska också tillägga att han aldrig beter sig märkligt mot min dotter, det är bara när alla andra försöker handtera honom. När det kommer till henne så skulle han kunna slå kunt på sig själv för att vara henne till lags.