Hade jag var singel och sugen på storstads puls så hade jag köpte det här lilla gårdshuset direkt.

Men som det nu är får jag bara drömma om att man skulle kunna göra med ett sånt här hus i en av världens mysigaste städer.

Helst av allt vill jag tillbringa tid i snicken för att fortsätta med mina påbörjade projekt. Men tydligen har verkligheten andra planer. Massor av stimulerande nyutvecklings projekt på jobbet (som egentligen borde fylla alla mina behov av inspirerande saker, men så är det inte). På toppen av detta har pappa blivit sjuk så jag måste sträcka ut en hjälpande hand och styra upp runt honom. 
Så jag får nöja mig med att då och då gå in i snicken och titta på alla halvfärdiga delar som ligger utspridda... Nån gång ska det nog bli klart...

 

Men ni som läser ska ju inte behöva ha lika tråkigt. Några bilder på inspirerande bilder på udda möbler av återvunnet material borde pigga upp. Det piggar i alla fall upp mig :)

 

Eftersom jag jobbar ihop med massor av konstruktörer och produktutvecklare så diskuteras konstruktioner och innovativa idér flitigt. I dag var ämnet "säng i golvet". 
Personen som berättade förklarade det så här: När man kom in i hallen var det först en liten hall. Sedan gick man upp ett par steg för att komma till köket och i golvet, under en lucka är sängen. Jag kunde dirkt föreställa mig flera scenarion på samma tema. Underbart smart lösning!
Men en blogg blir inte så kul utan bilder, så jag googlade runt lite och hittade några bilder på temat.. titta och njut.

Det här inlägget blir ett sidospår från mina vanliga ämnen men jag har gjort en märklig betraktelse...

 

 

På byns julparad visade några stolta grabbar upp sig och sin traktorer. Syftet med detta vara att stolt berätta att dom, unga drivna grabbar som valt att stanna kvar i byn och sats på något så omodernt och oegennyttigt som jordbruk, har vunnit kommunens anbudsförfrågan på snöröjning. 

 

Att ta sig an ett sånt är anbud kräver rätt mycket.  Inte bara att man måste ha maskiner för att ploga, vilket kanske de flesta bönder har. Det kräver entreprenörsanda, förmåga att planera, hantera alla regler som följer, tackla bybornas krav på service osv. Men inte bara det. Att köra i snösvängen innebär att du utan hänsyn till egna behov, så som dra på solsemester mitt i smällkalla vintern, fira högtider med familjen, ölkvällar med polarna, stannar hemma och har snöjour. Och i detta något oberäkniliga land kan snön vräka ner och göra vägarna oframkommliga för att i nästa stund börja töa och förvandla vanliga gator till dom mest välpolerade skridskorisar du kan tänka.

 

Nu har ju vintern, i alla fall här, varit väldigt skonsam. Men så nu i helgen kom Egon...

Först lite snö som snabbt över gick i regn och på det vindbyar som sopade omkull det mesta. När morgonen kom och vinden bedarrade började det att snöa igen, ymnigt. Men vad sjutton det är ju söndag och de flesta är hemma och har det bra (utom alla bönder och andra ute på landsbyggden som så här efter stormen är strömlösa). (Snömängden översteg aldrig 10 cm.)

 

Då läser jag på en Facebook, på en lokal sida som är skapad för att sprida possitivitet i byn.
- Varför är det inte plogat!
-Jag har inte sett snöplogen på hela dagen!
-Varför har dom inte sandat!

-Det är snorhalt varför saltar dom inte!

-Dom plogade min gata och vek inte undan plogbladet utanför min infart så nu måste jag skotta. Vet dom inte hur man plogar?!

Och så här har det fortsatt...
Killarna som plogar försöker förtvivlat förklara vilka regler som kommunen satt upp för alla som plogar och att dom gör sitt bästa för att så snabbt som möjligt göra alla nöjda.

 

Min slutsats av detta blir:
Att man som egennyttig byinvånare absolut inte kan tollerera att unga människor med etreprenörsanda försöker göra något bygga en framtid för sig och andra i en liten by med få jobb.

 

Att samtliga skattepengar bör gå till att bemanna fordon som kan ploga OM det skulle bli snö. Och där med avstå från gatljus, lärare i skolan, bibliotek och annat som gör denna lilla by levande.

 

Att människor inte vet att dett snöar i Sverige -varje år- och man där med borde vara förberedd på detta.

 

Och att det som borde genomsyra en liten by där alla känner: gemenskap, samhörighet, lojalitet och hjälpsamhet totalt tycks saknas.

 

Är det så här vi vill att  samhället ska blomstra?  
Är det så här man ska bemöta andra oavsett om det är på socialamedier eller verkliga livet?
Vad hände med värme, tollerans och glädje över att andra vågar satsa när man själv inte vågar?
Hur ska vi motivera våra barn att våga när vi själva sätter kniven i ryggen på dom som gör det?

 

 

Men nu 30 timmar senare och snön är åter borta, så hoppas jag att dessa grabbar som i går kämpade med att göra alla i byn nöjda, har fått tillbaka strömmen på sina gårdar så deras familjer och djur får mat och värme, hunnit se över sina egna hem och laga eventuella skador efter stormen.

Och att Egon inte har förstört för mycket av deras kommande inkomstkälla, skogen.

 

Så nästa gång du ser en bonde i sin traktor, skänk honom/henne en extra tanke. Det är deras oegennyttiga arbete som står bakom att du har det bra.  

 

Medan efterdyningarna från stormen Egon drar fram sitter jag vid skissblocket och funderar...
Vill så grymt gärna byta vårat matsalsbord mot  två stycken slagbord. Men att hitta några som är exakt så som jag vill ha dom och att dom dessutom förväntas vara lika höga, tycks vara en omöjlighet. Så nu har jag, för kanske femte gången, börjat skissa på att bygga egna. Fast konstruktionen är lite komplex så osäkerheten kring om jag ska klara att bygga dessa är monomental. Och eftersom min kropp bestämmt sig för att inte vara samarbetsvillig så är transportsträckan ner till snicken lång och motig. Men skam den som ger sig.

 

I går lyckades jag iallafall med att tillbringa en lite stund i snicken och tavlorna som trycktes efter jul sitter nu på väggen..

 

Det är lite kul när man får syn på något annorlunda boenden. Och det här huset är väldigt speciellt.

För att ge lite bakgrund, Huset heter Helliden Stallet (klicka för att se annons) och är beläget i utkanten av Tidaholm i Skaraborg. Det har 6 rum fördelat över 380 m², tomt på hela 3170 m² och huset är byggt år 1901.

 

Så trött på samma gamla recept och för att inte tala om smaken av svensk julmat. Det råder total idétorka när det kommer till matlagning. Men sen fick jag se min dotter sitta oh bläddra i en av hennes kokböcker, Jamie Oliver middag på 15 minuter. Hmmm... nu tror jag inte riktig på det där med 15 minuter men det lär gå hyfsat fort och vara något helt annat än vad jag brukar tillaga.... Bulgur med aprikos-paprika salsa och lammfärsbiffar.

 

Receptet:

I november berättade jag att vi skulle renovera, eller rättare sagt slå ihop 2 rum till 1. Sen kom advent och jul. Nu insåg jag att jag aldrig visade hur resultatet av renoveringen. För med lite ansträngnig blev det klar, inte till första advent men väl till andra.

 

Då är det nytt år...igen. Jag kan inte fatta var 2014 tog vägen. Men nått jag vet är att jag aldrig vill att det året upprepas igen, åtminnstone inte den första halvan. Fast nu är det nytt år som ligger framför oss och allt är än så länge ett oskrivet blad. Normalt avlägger jag aldrig några nyårslöften, men år har jag lovat mig nått, kanske inte ett nyårslöfte, men i alla fall. År 2015 lovar jag att på allvar försöka lyssna på min kropp och faktiskt försöka ta hand om den. Så mina favorit ordspråk kan hänga med även i år men innebörden blir en annan.

 

God fortsättning :)